Bonjour tristesse

Sitter hemma och funderar över livet. Jag har tråkigt helt enkelt.

Det går himla segt med inspelningen av Högdalsfruar. Filmteamet klagar på att alla hela tiden shoppar på Andra varvet (gröna pilen på bilden med det mysiga torget).

Jag tänker mer på döden än på livet om sanningen ska fram.

Frågan är varför man ska tänka på den. Kanske för att den är så läskig. Kanske för att allt går vidare så fort efter att någon dött.

Det här är min senaste dikt:

Uppvaknandet

Människan är ett konstigt ting
som inte verkar fatta någonting
av allting som under åren hent (nödrim)
förrän det är för sennt

Det som skrämmer mig bland annat är just den där sista stunden då man kanske fattar att det var sista gången man såg ett läppstift eller drack ett glas rödvin. Sista gången man retade sig på en felparkerad bil eller någon som snott ens tvättid. Allt det där som var sista gången fast man inte fattade att det var det. Lika bra man inte fattar det.