I mitt senaste inlägg var jag ingen gladpelle precis och orsaken till den sura minen är att jag helt tröttnat på jobbet som fläshig socialmedie-tjej. Jag saknar ett djup i tillvaron istället för den här otroligt lyxiga tillvaron på social-media-byrån med alla bromsklossar som jobbar där. Bestämde mig i lördags för att hälsa på Edit för att beklaga mig för någon förutom min terapöft som inte längre svarar när jag ringer. Han har kanske bytt nummer och glömt att berätta det för mig?

Som du kanske sett här på bloggen har jag inte träffat Edit på mycket länge. Hon har inte haft tid eftersom hon skaffat kille och jag har trivts att vara totalt ensam och övergiven i Högdalen. Det har gått hur bra som helst och jag har inte saknat henne en enda sekund. Rätt så nonchalant och världsvant släntrade jag in på Andra varvet och hon bjöd på kaffe och en titt på hennes kille. Hon var hur lycklig som helst.

När jag berättade för henne om hur jag vantrivdes på jobbet föreslog hon att jag skulle bli konstnär.

— Kan man bara bli det så där? undrade jag.

— Vi går till Moderna,  sa Edit. Där hänger massor av tavlor och där kan du se hur man gör.

Vi drog iväg och jag kände lycklig över att ha fått tips om en möjlig framtid och att hennes kille inte ville följa med. Kram till dig kära enda bloggläsare ♥♥♥♥♥

Edits nya kille är halvindian och från Rotebro.