Mamma


mamma1

Jag är orolig för min vackra mamma. Hennes gröna-öron-syndrom har blivit värre.

mamma2

Hon tänker ofta på döden säger hon och lägger till att det är dags att börja döstäda.

– Vad menar du med döstäda? undrar jag. Ska du städa ihjäl dig?

Jag fnissar för mig själv. Är det någon som definitivt aldrig ska städa ihjäl sig är det hon.

-Rensa ut bara, svarar mamma. Så att du slipper hitta jobbiga gamla minnen efter mig. Min brudklänning, pappas kavaj, min brudbukett. Gamla skolböcker från din första klass och sådant där. Allt det ska vara borta när jag är det.

-Sluta, svarar jag. Tänk inte på det än.

-En dag står du där, med min nyckel i handen och går in i min lägenhet där jag inte längre finns. Inte finns jag heller där för att svara på vem som haft den och den saken eller råda dig om du ska kasta det eller det. Du letar efter mig, men jag finns verkligen inte längre. Så borta har jag aldrig varit förut. Och som det verkar kommer jag inte heller tillbaka. Därför är det bättre att jag döstädar efter mig så att du slipper.

Det är sådant här mamma och jag pratar om numera. Ni ser själva hur långt jag är ifrån det glamorösa livet. Allt tog en vändning när mitt barn växte upp och försvann. Men det berättar jag om en annan dag.

Snart startar nog det lyckliga livet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.