Perukmössan – det är inte alltid lätt att va sig själv


Senaste veckan har jag plåstrat om mig själv efter matchen och tagit emot grejta hyllningar på torget här i Högdalen. Nästan varenda Systembolagskund har klappat om mig och slängt iväg floskler som: Bra jobbat tjejen, Go go go, vi tror på dig och annat tjafs. I kväll ringde terapeften och förstörde hela stämningen genom att påpeka att jag inte gjort något blogginlägg på mycket länge (sju dar typ).

JAG SPELADE IN EN BOXNINGSFILM NYSS! HALLÅ! FICK FAKTISKT TA EN HEL DEL STRYK:

Hur länge fick Sylvester Stalonisen på sig att göra sina Ramborullar? Kanske något mer än 10 timmar i alla fall. Och säkert är att ingen ställde krav på honom att göra  en ny film dagen efter inspelningen. Men jag, jag ska minsann kreera och vara hur snygg när som helst!

Krav, krav, krav. På tal om nåt helt annat. Ibland är det så komplicerat att vara sig själv. Som om lilla Lolasnuttan (jag alltså) är en pålstek som ingen kan knyta eller reda ut. Man vill vara osynlig och samtidigt extremt intressant. Har du min älskade bloggläsare känt som jag?

svårJag har också längtat efter att vara en äkta blondin med ett minimalt antal hjärnceller, lagom många för att baka en sockerkaka och skriva testamente.

Nu är jag istället en så däran svårt intellektel, Stig Dagermanaktig och smaklöst klädd med perukmössa. Det är härligt egentligen.

Kram min enda bloggläsare!

(Javisst blev det en flaska vin för mycket i kväll med! Nu snackar vi förfall!!)

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.