intellekelIbland måste jag skriva om vardagliga saker. Inte bara om min fantastiska personlighet och framgångarna som tyvärr låter vänta på sig.

I veckan har jag budat på aktion denna vecka. Försökte få tillbaka mina kläder som mamma sålde när hon påstod sig vara fattig och jag var ute och reste.

När jag kom hem från resan hade jag alltså inga kläder att ta på mig och jag grät i timmar. Alla minnen fanns i dessa kläder och inte minst på (eftersom jag alltid haft ett dåligt bordsskick). Jag kan ärligt säga att mammas blunder med att sälja av mina kläder för att få råd med läppstift var en av orsakerna till att jag har haft problem i min mammarelation.

I veckan såg jag trasorna på en nätaktion! Jösses Amanda vad jag blev glad. Kartonger fyllda med mina slitna kläder och till och med min gamla vevgrammofon. Det där kunde inte vara mycket värt för någon annan än mig tänkte jag och budade nonschalant 1000 pix. Hela veckan gick jag och drömde om dessa kartonger med mina tillhörigheter som äntligen skulle hitta tillbaka till rätt ägare igen.

Jo hej du att de gjorde. Nån hostade till slut upp 15 000 för kläderna! Helt sjukt! Ha, ha. 15 000 för små tygbitar som jag har skitat ner. Tack vare att jag läst så mycket har jag i alla fall ett ganska stort intlekt (på fotot står jag framför mitt bibliotek).

Jag budade bara upp till 14 500. Mer är ju bara löjligt. Även fast jag är en Högdalsfru har jag inte hur mycket pengar som helst!