För skojets skull och för att komma ut i verkligheten då och då (på pidestalen kan det bli lite ensamt) jobbar jag på ett lager. Det känns så där mysigt rufft och tufft. Innan jag började lät jag till och med tatuera mig. I likhet med andra superstars går jag ”all in” när jag gör något, det vet alla som känner mig. Tatueringshelv…et gjorde vansinnigt ont förstås, jag skrek oavbrutet.
Jag som förut jobbat en vecka på Elefanten vet hur det är att slava för andra. Väldigt otacksamt! Man får fickpengar (månadslönen räcker inte ens till en använd Diorservett!), har chefer med mindervärdeskomplex och måste gå upp när ens gelikar (kungar, bloggerskor, sossiteten och wannabies) lägger sig. Stön.
I helgen jobbade jag igen en förmiddag för kul. Det var fullkomligt horribelt. En liten stöddig varelse i för stor kostym och som ska föreställa min chef, hängde över mig som en bulldogg när jag hade paus och twittrade för fullt. Man vill knappast bli störd då!!!
(Chefen ser glad och trevlig ut, men det gör ALLA psykopater!)
— Nu sätter du igång och jobbar, fräste hon till mig. Jag glodde tillbaka på henne med min mest nedlåtande blick.
— Kom igen när du har 4 bloggläsare, sa jag och gick tillbaka till hyllorna och plockade upp och ned konservburkarna i lagom sävlig takt .
Vad TYST hon blev efter det!
Lola Barbar 2.6 