Vardagen fortsätter i oförminskad takt


Ibland känns det som om tiden och jag går arm i arm. Rakt ut i intet och utan att veta vart vi är på väg. Att rasta min älskade Chippen brukar i vanliga fall ge livet och gåandet en stunds mening. Nu har jag oturligt blivit tvungen att lämna bort Chippen (världens snällaste) till ett hundpensionat för att istället ta hand om mammas vansinnigt tråkiga pudel Mona.

alice
För att göra promenaden lite roligare har jag psykedelat min omgivning.

Tant Sigobert, mammas granne, har tröttnat på att ta hand om Mona vilket inte är konstigt. Förutom att den är urtrist har mamma legat för länge på sjukhus tycker tant Sigobert.

Mona vet aldrig vad hon vill. Hon gnäller för att hon vill gå ut, gå in, få mat, få godis, skälla, yla eller rulla sig i lera. Jag har varken tid eller tålamod med detta. Chippen håller aldrig på så. Den hunden märks knappt och jag kunde ta med honom vart jag än gick. Mula ner honom i fickan eller i en väska. Det går inte med jättepudeln Mona.

Här i Högdalen är det ofta skottlossning, bilalarm som utlöses var och varannan minut, tokar som sjunger opera på nätterna och ungar som skriker från gårdar och öppna fönster. Därför får Mona vara på balkongen när jag jobbar. När jag kommer hem går jag långa promenader på tio minuter med Mona. Så stapplar livet på. Jag som tänkt att jag borde skaffa mig en pojkvän får en gammal pudel på halsen. Det är alltid något som kommer i vägen. Snart ska vi spela in ett nytt avsnitt med Högdalsfruar. Det ser jag fram emot. Yeppie!

2 kommentarer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.