Det har gått 13 dagar sedan min mamma gick bort i gröna-öron-symdromet. Väldigt mycket mot min vilja blev till sist tvingad att börja ta itu med hennes saker och hennes hus. Kåken ligger centralt och är ganska fin, hyran är dyrdyr och om jag skulle ha behållit stugan hade jag även velat ha ha tomten omkring, men den äger staten. Därför ska kojan säljas (några skäl till finns det, men dem tar vi en annan gång).
Det kändes underligt att öppna (har egen nyckel) mammas dörr och veta att hon aldrig mer skulle gå in i den själv. Det var högtidligt på något vis. Gick förbi hennes glasskåp med smycken och andra saker som hon samlat på sig under urminnes tider. Hur skulle jag orka ta hand om allt detta och mer därtill? Stackars, stackars mig tänkte jag.
När jag stod där och ojade mig hörde jag skrammel och kände lukten av rök. Jag kunde lokalisera ljudet och röklukten till köksregionen och tultade dit. Där inne var det halvskumt. Endast ljuset från brasan lyste upp hjälpligt.
I ett hörn stod min bror Sylvester och tryckte och såg allmänt fånig och påkommen ut.
— Vad gör du här, undrade jag.
— Plockar ut mat från kylskåpet, sa Sylvester. Luktar annars.
Väldigt misstänkt svar som luktade lögn. Min mamma åt aldrig mat. Jag hade lust att be honom visa vad han hade i fickorna som putade ut väldeliga. Bestämde mig för att låta bli fast jag visste att han hade tagit för sig av något värdefullt. Han kunde koden till mammas kassaskåp lika bra som jag. Men fina jag tänkte istället: vad spelar saker och materiella ting för roll? Lik har inga fickor.
Trött tittade jag runt i köket. Även här fanns det mycket att ta hand om. Jag bestämde mig för att låta udda vara jämt med Sylvester. Bara han stack härifrån kunde han ta med sig Koh-I-Noor-diamanten om han så ville. Varför? Jo för att han är så himla otrevlig.
— Du Sylvester är väl knappast intresserad av alla juvelsmycken och antikt kinesiskt porslin, sa jag nonchalant och elegant. Det där är kvinnogrejer eller hur? Och barre har du ju redan och företag och allt. Hunden Mona däremot skulle du älska och hon älskar dig det vet jag. En fantastiskt fin pudel med stamtavla från Gustav den III:s tid. Ska vi säga så?
—Okey, sa Sylvester buttert. Du gör som du vill ändå. Jag sticker nu, har inte tid med det här längre. Har ett par viktiga möten med superviktiga kunder framför mig.
—Kommer med Mona vilken dag som helst, ropade jag efter hans kostymklädda ryggtavla.
Nu var jag säker på att han tagit med sig Koh-I-Noor-diamanten. Han skulle aldrig ha stuckit så lätt annars! Och nu stod jag där själv med allt som måste fixas! Vilken otroligt läskig och egocentrisk typ han var/är!!!!!
Puss mina två bloggläsisar. Löv ju
Lola Barbar 2.6 